Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Nielsen Hauge, hans lif och verksamhet, af E. J. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS NIELSEN HAUGE.
31
sattes i arrest i högvakten. Där blef han utsatt för soldaternas
hån och förbannelser, hvarför han kände sig manad att äfven
för dessa vittna om Herren. Han bad dem att i tid med
allvar besinna, hvad deras frid tillhörde, innan det var för sent.
Detta verkade så, att somliga af dem började att gråta öfver
sina synder, andra åter igen hotade honom med att lägga ett
trästycke i munnen på honom, om han ej ville tiga. Hauge
förklarade, att de fingo göra med honom, som de ville, men att
han dock icke kunde upphöra att vittna mot synden. Nu
inkastade man honom i en håla, den s. k. »buren», men där
inkommen sjöng han psalmer, som förvånade de lyssnande soldaterna.
Nu insattes han i stadens häkte, och förhör skulle anställas
med honom, men man fann, att han icke hade gjort något
annat ondt än förmanat sina medmänniskor att afstå från
syndens väg. Protokollet insändes till landshöfdingämbetet,
därifrån det efter några veckor återkom med tillsägelse, att Hauge
skulle lössläppas och befrias från vidare åtal mot förpliktelse
att hålla sig hemma hos fadern och icke öfverskrida Tune
sockens gränser. Men Hauge kunde icke gifva löfte om att
efterkomma denna tillsägelse. Han förklarade ock, att han icke
ville lämna arresten, såvida han icke blef lösgifven utan alla
villkor. Den 29 januari 1798 sattes han på fri fot.
Huru förbittrad man var mot Hauge och hans anhängare
framgår däraf, att ofvannämnde kyrkoherde Feiermann vid ett
skriftermål med hugg och slag försökte att jaga ett par af
Hauges anhängare ur kyrkan. Dessutom förekom gång efter
annan, att så väl Hauge som hans likasinnade vänner blefvo
häktade. Men ryktet om alla dessa våldsgärningar gick som
en löpeld kring hela landet, och man önskade att göra
bekantskap med denne man, som fick lida så mycket för sin tros
skull, hvadan bref gång efter annan kommo till honom med
uppmaning, att han skulle draga fram genom landet för att
förkunna frälsningens evangelium.
Ehuru prästerskapet i allmänhet var mycket fientligt
sin-nadt mot den andliga rörelse, hvartill Hauge hade fått vara
ett redskap, så funnos dock äfven i prästernas led män, som
på ett rätt sätt bedömde denna verksamhet. En sådan man
var biskopen i Bergen, Johan Noedal Brun. Han ansåg, att
man borde vända sig med mycket större kraft mot det rådande
fritänkeriet och den andliga liknöjdheten än mot den af andligt
nit upptände Hauge. Visserligen ansåg biskopen, som själf var
skald och vältalare, att bondpredikningarna voro tarfliga till
formen, men han förstod dock att fatta den andliga kärna, som
låg under det grofva skalet. Han tillsade därför understundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
