Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Negern i Amerika förr och nu. Några blad ur det amerikanska slafveriets historia, af D. Nyvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omsider skördar af förbannelse och. vedergällning. »Guds kvarn
mal långsamt, men hon mal fint». Dessa 250 utgjorde
förtruppen af en trehundraårig lång sorgmarsch från Afrikas ännu
oupptäckta inre till det nyupptäckta Amerika, en sorgmarsch af en
lifdömd ras. Och offren unnades icke ens trösten att gifva sin
förtviflan luft i klagan och tårar. Hvarje minut svängde öfver
deras blottade ryggar den hvassa slafpiskan, med sin
bloddrypande tunga kommenderande alla sånger att tystna och alla tårar
att torka. Aldrig, min läsare, ens under Baals och Juggernauts
grymma fester, sågs en mer imponerande parad af mänskliga
offerdjur. Försök att räkna de djupa leden, eftersom de passera.
Ingen lätt sak. De äro för blicken en stor, oredig massa i svart
utan individualitet, utan mänskligt språk och utan mänskliga
anspråk, ett svart vandrande bårtäcke. Men det är dock under
detta bårtäcke bortåt fyrtio millioner odödliga själar! Förfäras
gärna öfver den siffrans storlek. Alla öfriga brott i världen af
våld och mord sammanräknade kunna icke väga upp denna enda
kolumn i svart. Det är sant, icke på långt när alla dessa hinna
fram till offeraltaret. Det är en vemodig tröst. Detta är
antalet på dem, som röfvades i nattens stillhet ur sina hyddor i
Afrika af kristna människojägare eller såldes af sina svarta
monarker till kristna majestäter för mynt eller leksaker eller grogg.
Marschen till kusten var lång och kedjorna tunga och knutpiskan
hvass. Och än tyngre var sorgen och än hvassare smärtan af
den plötsliga, hopplösa skilsmässan från hem och anförvanter.
Det tärde på modet och krafterna, och en sjönk här, en annan
där i sina bojor vid slafvägen för att aldrig mer uppstå, lämnad
i vildmarken af karavanen, befriad från vidare kval genom något
vilddjurs skarpa tänder, som, mildare än slafdrifvaren unnade,
honom åtminstone att dö. Om två tredjedelar nådde kusten,
var det mer än slafdrifvaren rimligtvis kunde hoppas. Och han
kunde då därtill sanningsenligt skryta med återstoden af sin
handelsvara såsom ett omsorgsfullt verkstäldt urval af de
kraftigaste och bästa, ett silfver sju resor luttradt. Men ändå var
denna vara så litet värd på grund af en så riklig tillgång, att,
om ej ett slafskepp fanns till hands, det var billigare att dränka
dem än att föda dem under väntan på nästa lägenhet. Och I
kunnen vara vissa på, mina läsare, att dessa människohandlare
voro praktiska nog att taga hänsyn till hvad som var billigast
och ingenting annat. En klubba, ett väl måttadt slag i hufvudet,
en spark, som flyttade den dödade eller döfvade ut i de djupa
vågorna, det kostade icke mycket. Och det var bäst så äfven för
slaktoffret. Alla rysligheter, som dittills upplefvats, voro
nämligen ett intet emot hvad som väntade hans öfverlefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
