Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår i hjärtat, af Betty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR I HJÄRTAT.
83
nystruken vårklädning samt en livit hatt med blåa band, hvilken
med lätta fjät vandrade fram på den torra landsvägen.
»Ack, så roligt, att det blifvit vår», kacklade några höns, som
sprattlade och lefde om inne på bakgården till en näpen och vackert
belägen stuga nära landsvägen. Och den stora, välfödda kissen,
som bekvämt tagit plats mellan de hvita långgardinerna i fönstret
och vände sitt allvarsamma, gråa ansikte utåt den solbelysta gården,
tyckte visst detsamma, fast han i filosofiskt lugn ingenting ville
låtsa om.
Men där innanför fönstret syntes äfven ett annat ansikte, ett
gammalt, rynkigt och lefnadstrött ansikte, i en ram af tjockt, grånadt
hår, som här och där visade en mörkare skuggning. I detta
ansikte hade tiden i förbund med »lifvets stormar» plöjt djupa fåror,
och det gråa hufvudet darrade nervöst.
Den gamla kvinnan satt tillbakalutad i en bekväm hvilstol med
en stickstrumpa i handen. Rummet, där den gamla vistades, var
trefligt och soligt med ett snöhvitt golf, täckt af hemväfda mattor
i lysande färger samt försedt med gammalmodiga men af
omsorgsfull vård glänsande möbler. Det prydliga bokskåpet med sitt
bokförråd, bestående af bibeln, psalmboken, Nohrborgs postilla m. m.,
i nedre samt några gammaldags fajanskärl i brunt och guld,
försedda med bjärta fantastiska figurer, i sin öfre hylla, de i förgylda
ramar infattade kopparsticken, porträtten af konungarne Gustaf den
tredje och Gustaf den fjärde Adolf jämte den mördade grefve v.
Fersens grafvård, allt intill den putsade taklampan bar ett tyst men
vältaligt vittnesbörd om, att hemtrefnad och välstånd rådde där
inne i den nätta hyddan.
Men dess ålderstigna ägarinna syntes ej mycket kunna njuta af
trefnaden inom hus eller det friska, nyvaknade vårlifvet utomkring.
Allt som oftast föll stickningen ur hennes knotiga händer ned på
knäet, ocli oupphörligt irrade blicken ur de djupt liggande ögonen
med sin oroliga, dystra glöd ut genom fönstret, som om hon alltjämt
väntat, att någon skulle skymta fram där borta vid skogsbrynet,
hvarest landsvägen började slingra sig likt ett bredt, ljusgrått band
mellan de höstplöjda åkertegarna.
Den gamla rörde oupphörligt på läpparna, då hon vände det
skälfvande hufvudet för att se uppåt vägen. Var väl hennes
hviskning en bön till hennes lifs Gud?
Min läsare, om du kunnat uppfatta den gamlas afbrutna och
ofta meningslösa ord och tyda de oroliga ögonens språk, så hade
det icke hetat: »Våren är kommen» utan i stället något, som stämt
öfverens med skaldens tröstlösa ord:
»Ny vår man på jorden så ofta ser;
Mitt hjärta af vår mer ej vet. ..»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
