Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
deii aftonen, men i sina hjertan bådo de om att:
den stunden måtte’ vara niira, då försoningen skulle:
komma.
En morgon, några veckor senare stodo alla lotsarne;
församlade på stranden, och bakom dom på bergsklintem
syntes qvinnorna och barnen, alla spejande utåt hafvet,,
som skummande vältrade sina vattenmassor mot klip-
porna. Bland de andra syntes- också Olof, hans hustru
och Inga. På allas ansigten lästes väntan och fruktan,
men Ingas ögon talade om djup ångest. För hvarje
våg, som kom och kastade skummet högt i luften, klap-
pade hennes hjerta häftigare, och oroligt blickade hon
utåt hafvet, liksom väntade hon att der upptäcka något.
Orsaken till denna fruktan och ångest var Jan.
som tidigt jjå morgonen tillika med Krut begifvit sig
till utskären på sjöfogelsjagt. När han for, hade molnen
österut redan bebådat den storm, som strax efter sol-
uppgången bröt ut, men med sitt vanliga förakt för
faran aktade han icke himmelens varning, utan satte
upp det välbekanta lotsseglet med den röda våden och
seglade med en frisk landvind till utskären. Väl ut-
kommen >öfverraskades han af stormen, som blåste upp
från sjön, och kamraterna på stranden fruktade med
skäl att Kommen med lifvet skulle få plikta för sitt
vågsamma företag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
