Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lian höga krumsprång af glädje, lade sina tassar på
Lommens bröst och slickade honom i ansigtet..
— Är det du, gossen? —• sade Lommen matt
och strök med handen Kruts våta pels. Han försökte
att stiga upp och gå, men väl uppkommen raglade han
som en drucken. — Stöd mig du Erik, så att jag kom-
mer hem — sade han åt en af de kringstående lot-
sarne. Den tilltalade tog honom under armen för att
gå. Lommen stod en stund stilla och blickade på de
kringstående; en ljusglimt syntes i hans mörka ögon,
oeh han nickade åt Inga, innan han stödd på Erik
stapplade till sin koja, följd af sin trogne hund.
Inga hade hela tiden haft sina ögon fästa vid far-
ibrodrens bleka drag, och nu, då han gick, tog hon ett
steg liksom för att följa honom.
— Stanna du, Inga, och låt den otacksamme gå —
sade Elsa och höll flickan vid armen.
— Såg du inte, mor, hur vänligt hans öga var? —
frågade Inga, förvånad öfver modrens ord.
— Han är en hårdhjertad man.
— Det får du inte tro, mor.
■— Han sade inte tack en gång åt den, som fräl-
sat lifvet på honom.
— Han visste ju inte att det var far.
— Stillatigande följde Olof sin hustru och Inga
hem. Hans hjerta var uppfyldt af glädje öfver Jans
lyckliga räddning och öfver att det var just han, som
räddat honom; men glädjens ljusa bild förmörkades dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
