Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef Garm bedröfvad och befallde att man i hela riket
skulle söka efter vallflickan och föra henne till
konungaborgen. Men förgäfves sändes bud i alla riktningar
till rikets yttersta gränser. Alla återkommo de
ensamma, och ingen hade hvarken sett eller hört talas
om Signe.
Tiden gick, och Garm blef allt vekare till
sinnelaget. Hvarje afton, dä han ensam stod vid
slottsfönstret, kom han i håg den lilla vallflickan, och han
tyckte sig se henne sväfva framför sig och sträcka
handen mot himlen och säga: — Der! — Och så hände
en afton att Garm knäppte samman sina händer, så
som han sett Signe göra nere i trädgården, och fastän,
ej några ord gingo öfver hans läppar, så låg dock en
bön i hans tanke. Från den stunden var konungen ej
mera den samme, som han varit förr. Inga orättvisa
domar, inga grymma befalluingar utgingo mer ifrån
honom, och hvad han förut felat, sökte han göra godt
igen. Alla, som han förorättat, bad han om förlåtelse
och visade sin ånger i handling. Hvad han röfvat af
sina undersåtar, gaf han åter, de gårdar, han brännt,
byggde han upp igen, och för de barn, hvilkas fäder
han dödat, sörjde han sjelf som en god fader.
Och för hvarje god gerning, Garm gjorde, vek en
af plågoandarue från hans nattliga läger, och snart sof
han lugnt, som ett oskyldigt barn. Den bleka hyn försvann,
och konungen blef blomstrande och stark i mannaålderns
fulla fägring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
