Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att fâ höra bödelns svärd hvina, men plötsligt hörde
han en klar stämma klinga upp till sig. Då vände
konungen sig och såg Signe knäböjd på schavotten, med
blicken riktad mot himlen. Kring hennes panna sken
liksom en strålkrans, och Garm hörde tydligt hvarje
ord, som gick från hennes mun.
-— Gode Gud och fader, lär honom att i
ödmjukhet komma till dig och bedja om förlåtelse, så att lugn
och frid åter må bo i hans själ! — bad Signe; men
i det samma kom bödeln och fattade tag i hennes
långa hår.
Då kände Garm en outsäglig smärta i sitt bröst.
Han reste sig häftigt upp och ropade: — Rör henne
icke! Släpp henne lös och låt henne gå!
När folket hörde detta, jublade alla, ty ingen ville
den oskyldiga vallflickans död, fastän de varit färdiga
att offra henne af lydnad för den mäktige fursten.
Innan Signe gick ut från trädgården, vände hon
blicken mot Garm och såg med sina tårfyllda ögon upp
till konungen och nickade vänligt åt honom. Men snart
bortfördes hon af det jublande folket.
Den natt, som nu följde, var visserligen full af
oro för konungen, men en kort stund sof han dock
lugnt, och då tyckte han sig i drömmen se Signe stå
i trädgården och se upp med sina milda ögon.
När morgonen kom, ville Garm att man skulle föra
Signe till honom, men snart återkommo hofmännen och
förklarade att ingen visste, hvart hon tagit vägen. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
