Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdigaste var att han nödvändigt ville gifta sig med
henne. Men också pä ett annat sätt var Olle olik de
flesta, ty han hade, som man säger, ögonen med sig,
och hvad andra kastade hort, det tog han vara på —,
ty — sade han — det duger alltid till något ! —
Och så stoppade han hittegodset i sin stora skinnklädda
ficka.
En qväll då han kom från arbetet och gick hemåt,
låg der en repstump på vägen. — Duger alltid till
något! — sa’ Olle och stack repet i fickan. Och så
tänkte han: — Nu har jag rep, men inte går jag och
hänger mig för det, ty då kan jag ju aldrig få gifta
mig med Eosa-lill, och det vil] jag i alla fall göra.
Det skymtade till något gult vid vägkanten, och
då Olle såg efter, så var det en stor ostkant, som
någon af drängarne kastat bort, ty på herrgården var det
sa godt om mat, att de flesta drängarne bara åto innam
mätet i osten och slängde bort kanterna.
— Duger alltid till något! — sa Olle och stack
ostkanten i fickan.
När Olle kom fram till gården, så mötte han
Rosa-lill, som kom från hönshuset, ty kycklingarue voro
hennes gunstlingar och hon kastade så gerna korn åt dem.
Rosa-lill såg inte glad ut, och på hennes ögon syntes
att hon gråtit. Det gjorde Olle ondt att se, och derför
tog han mod till sig och’ sade:
— Här kommer jag, som ska göra Rosa-lill glad
igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
