Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Duger alltid till något! — sade Olle, stoppade
mössan i fickan och tog käppen i hand, livarpå han
började att vandra igen, och när solen gick upp, koin
han ned på vägen, som ledde fram till herrgården.
— Fin och stassig hör man vara, när man ska
på bröllop — sade Olle för sig sjelf och satte på sig
den röda mössan, han fått af gubben. I det samma
kommo några bröllopsgäster åkande, och Olle stod der
häpen öfver hvad han såg och hörde.
Mössan hade en förunderlig verkan. Två fina fröknar
sågo ut som gråa gäss, och Olle kunde mycket väl
höra deras innersta tankar, som bara gingo ut på idel
afund öfver att Rosa-lill skulle stå brud och inte de.
I nästa vagn åkte en frodig major, men inför
Olles ögon fick han både horn och mule. Så kom der
en gammal fröken, och hon såg ut som en papegoja,
och när sist presten och klockaren kommo åkande, så
kunde Olle inte låta bli att gapskratta, ty deras
innersta tankar sysselsatte sig alls ieke med den kommande,
högtidliga akten, utan upplöste sig i gissningar om, hur
stor dusören skulle bli, och om trakteringen skulle bli
fin, och om det skulle bli möjligt att sticka några buteljer
vin i fickan vid hemfärden.
Olle tog af gammal vana mössan af sig för
kyrkherrn, och då var med ens det lustiga borta, ty då sag
Olle blott klockarens andäktiga min och prostens fromma,
skinande anlete,; men när mössan kom på igen, så
måste Olle hålla sig i sidorna för att inte kikna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
