Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande natten var en af de förfärligaste, Garm
någonsin genomvakat. Icke en blund kom i hans öga, och svåra
tyngder pressade samman hans bröst, när han utmattad
sjönk ned på bädden. Gräsliga bilder från flydda tider tågade
oupphörligt fram och åter och slogo honom med gissel,
och när sist morgonen kom, var konungen så pinad och
plågad, att han ej sjelf förmådde resa sig från bädden, utan
hofmännen måste bära honom till stolen.
När det åter led emot qvällen, stod schavotten i
trädgården färdig, och då Signe fördes dit, tog konungen plats i
sitt fönster.
Då Garm såg vallflickan, som leende gick fram mellan
de stålklädde kämparnes rader, kände han sig så underlig
till mods, och han vände sig bort, då hon steg upp på
schavotten. Han kunde icke förmå sig att mera se ned i
trädgården, utan satt och väntade att få höra bödelns svärd hvina,
men plötsligt hörde han en klar stämma klinga upp till sig.
Då vände konungen sig och såg Signe knäböjd på schavotten,
med blicken riktad mot himlen. Kring hennes panna sken
liksom en strålkrans, och Garm hörde tydligt hvarje ord, som
gick från hennes mun.
— Gode Gud och fader, lär honom att i ödmjukhet
komma till dig och bedja om förlåtelse, så att lugn och frid
åter må bo i hans själ! — bad Signe; men i det samma
kom bödeln och fattade tag i hennes långa hår.
Då kände Garm en outsäglig smärta i sitt bröst. Han
reste sig häftigt upp och ropade: — Rör henne icke! Släpp
henne lös och låt henne gå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
