Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Men hon var icke ensam, en engel fanns der, ett litet barn,
som hon tryckte till sitt bröst, och på hvilket hon såg, så
som endast en mor kan se på sitt barn. Och bakom de
båda stod Harald sjelf, och han lutade sig ned och kysste
både henne och barnet.
Men taflan försvann, och Harald vaknade.
— Gud gifve, att jag vore så lycklig! — suckade han
och lade sig på sitt andra öra; men han kunde icke sofva
mer på hela natten, så betagen hade han blifvit.
— Nu vet jag, hvad jag skall gifva honom — tänkte
tomten och snodde af ut i byn för att söka rätt på origi-
nalet till taflan.
En månad derefter hemförde Harald tomtens gåfva som
brud, och nu sjöng han dubbelt så mycket som förr, och de
unga tu voro så glada och lyckliga, ja, lika lyckliga som
fåglarne i skogen, och bättre kan man väl aldrig ha det.
En afton stod Simon och blickade mörkt öfver brodrens
egor, och han harmades öfver, att intet ogräs kommit upp.
Då såg han Harald, som kom hem från sitt arbete, sjungande
högt i himmels sky, och från stugan sprang den vackra hustrun
emot honom, flög honom om halsen och kysste honom.
Då kände Simon, hur det sved i hans hjerta som glö-
dande jern; det var åter en pil, men ännu giftigare än den
andra, och den fula gestalten grinade åt Simon och hån-
skrattade, och så gjorde alla hufvudena, som speglade sig i
bågen. |
— OO, att jag kunde omintetgöra hans glädje! — mum-
lade Simon och gick hem, slitande sitt hår af förargelse och
afund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
