Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
— Det tänker jag ! — skrek Knut ocli måttadc
ett slag åt Nils, så att denne stupade omkull. Snart
var Nils åter uppe ocli ville rusa på Knut 5 men Anna
höll honom tillbaka, sägande :
— Det var illa af dig, Nils, att sjunga en sådan
visa. Låt nu Knut vara, för han har gjort hvad som
rätt är.
Klang och flore af karlarne trängde sig emellan
de stridande och skiljde dem åt. Anna tog Knut vid
armen för att leda honom ut. Då fick hon se mor
Fredrika, som stod der lik en vålnad i dörren. Vid
gummans åsyn bief Anna förskräckt och sprang in i
hopen, men Knut blef stående, och det var med ens,
som om ruset hade flugit bort ifrån honom. Först
kände han att han rodnade af harm öfver att modren
sökt upp honom, men då han märkte hur ångestfull
hon såg ut, så upplöstes de hårda ord, han redan
hade på läpparne, och han sade blott: — Kommer du
hit för min skull, mor?
— Ja ja, det kan du väl förstå.
Knut gick till modren, och de följdes åt ett stycke
från logen, ty båda ville 1 helst vara utan vittnen till
detta möte. Då de voro allena, sade Knut:
— Det hade varit bättre, om du stannat hemma.
— Jag kunde inte, käre Knut. Aldrig har du
förr varit borta från mig.
— Så får du vänja dig vid det, mor.
Knuts röst började åter bli sväfvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
