Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
qvar den käre, som han tyckte att man med våld ryckte
från honom. Han kunde icke förstå, att denne Nils, som ju
ändå var hans barn sedan den stunden, då han tog den hjelp-
löse lille på sina armar, nu kunde öfvergifva honom och
följa en annan, och han väntade hvarje ögonblick, att Nils
skulle hoppa af vagnen och skynda upp till stugan igen.
Ett ögonblick tänkte han springa ut och ropa Nils till-
baka, men han hejdade sig vid dörren, och när han sedan
vände om till fönstret, syntes hans rörelse ha något lagt sig
och lemnat rum för en känsla af harm. Han höjde handen
efter de bortfarande och mumlade:
— Otacksam är han, det är visst och sant!
Hvart Nils tog vägen, det frågade sedan Träff aldrig ef-
ter. Men hans föresats att icke med saknad tänka på den
förjagade fostersonen, gick snart om intet. Länge höll han
sig fast vid den tanken, att Nils” affärd från hemmet var blott
ett skrämskott, och att han skulle komma tillbaka, då han
såg, att Träffs vilja stod fast och oböjlig. Både Nils
och de öfriga skulle nog snart nödgas erkänna, att gubben
ändå vetat, hvad som vore bäst för Nils. Men dagar och
veckor gingo, utan att Nils syntes till, och allt mer gnagdes
gubbens hjerta af oro och sorg. När det så led på tiden,
och hoppet om en återförening var ute, då hände det ibland,
att gubben tillstod för sig sjelf, att om han kunnat förutse,
att det skulle gå, som det gick, då hade han kan hända sjelf
gifvit efter. Nu var det emellertid för sent, och Träff var
för stolt att erkänna ett fel och att visa sin ånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
