Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
mörker och natt angripa en främmande stad, der en
knappt visste hvad som var fast mark och hvad som
var vatten.
»Vatten!» sade Gert färgare, »Gud gifve vi sjelfva
hade bara hälften så godt besked om våra ställningar
som svensken har det! Tala aldrig om det! Han har
sina spioner, har han, der en minst skulle tro. Jo! —
det veta borgmästare och råd också innerligen väl,
för allt från morgonstunden ha rotmästarne varit
rundt omkring på alla ställen och byggerasch för att få
rätt på hans spioner; men lura honom, om I kunnen!
Svensken är habil, det är han, synnerligen i den
kommersen; det är en naturlig gåfva; jag vet det ju
från mig sjelf — det är väl nu ett halft dussin år
sedan; jag glömmer aldrig det af honom, det
spöket . . . Indigofärg sen I, han gör svart och han
gör mörkblå och han gör mellanblå, allt efter som
betan är; det är betningen det kommer an på. Skolla
och rigta på färggrytan, det kan hvar lärling, det
vill bara ett handlag till, men beta! — rätteligen —■
det är en konstighet. Betar en för starkt, så bränner
en garnet eller tyget eller hvad det nu är, så det
ligger och skörnar i alla trådarna, och betar en för
knappt, så kan färgen aldrig hålla, om en också
färgade med det allra dyrbaraste blåträd. Se, derföre
är också betningen en sluten hemlighet, som en icke
lär ifrån sig — nog till ens son, men aldrig till
gesällerna. Nej ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
