Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
:>Än sedan, mäster Gert», sade köpmannen, »än
sedan, än sedan!»
»Nå», fortsatte färgaren, »som jag skulle berätta,
så hade jag för nu ett halft dussin år en lärling,
som hade ett svenskt qvinfolk till mor, och han hade
nu satt sig före, att han skulle finna ut, hvad det var
för en betning jag brukade till kanelbrunt. Men efter
som jag alltid för stängda dörrar väger af till beten,
var den saken ju icke så beqväm att taga i tu med.
Hvad hittar nu då den slyngeln på, tron I? Hören
nu bara! Det är nu så illa med stora ohyreskräk der
borta på konsten, de äta både ylle och bomull för
oss, och för den skull hänga vi alltid det, som är
lemnadt till färgning, opp under löftet i stora
segeldukssäckar. Får så icke den djefvulsslyngeln en af
drängarna att hänga upp honom i en af de der
säckarna och — jag kommer in och väger och
blandar och lagar till och är nära vid slutet med det,
så faller det sig så konstigt, att krampen sätter sig
i hans ena ben der uppe i säcken, och han börjar på
att skrika och ropa att jag skulle hjelpa honom ned . . .
och om jag hjelpte honom ! — Död och pina ! men det
var också ett rigtigt kanaljeknep han gjorde mig der,
ja, ja, ja! och sådana äro svenskarne allihopa. En*
kan aldrig tro dem öfver en tröskel.»
»Nej, det har I rätt i; de äro ena leda
menniskor, svenskarne», talade Erik Lauritzen, »ingenting
ha de att bita i, när de äro hemma, och komma de
någon gång utom lands, så sluta de aldrig med bälja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
