Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
af mouranterna, bäde Kung Skört och Riddar
Förgyld.»
»Nå. och de hulpo honom?»
»Jo, herr Gyldenleu, de hulpo mig. Herr
Gyl-denleu, de hulpo mig så Gud förbarme sig öfver dem
för det! Daniel, sade de, gå hem, Daniel, och
löska han sina sviskon! De hade tänkt, sade de,
att jag hade så mycken konduit, att jag icke ville
komma hit med mina apespel. En sak var det, att
jag var god nog för dem som komediant och
puts-makare vid cn lustig pokulering, men när de voro i
sitt embete, skulle jag icke komma inför deras ögon.
Var det nu väl taladt, herr Gyldenleu, nej, det var
syndigt, syndigt var det! Den gemenhet, de hade
visat mig på vinstugor, betydde icke, att de ansåge
mig för sin like, så att jag skulle komma hit och
inbilla mig, att jag kunde få deras umgänge och
sällskap då de vore i sin tjenst. Jag var för närgången
för dem, herr Gyldenleu! Jag skulle icke tro, att jag
kunde tränga mig in i deras lag här på detta ställe;
här behöfde de ingen lust-major! Det sade de till
mig, herr Gyldenleu! och jag begärde ju likväl bara
det att få våga mitt lif, sida om sida med de andra
stadens borgare.»
»Nå ja», svarade Ulrik Frederik och gäspade,
»jag förstår nog, det harmar honom att han skall
vara utanför det hela. Och det skall ju också falla
sig något långsamt för honom att sitta stilla och
svettas vid sin pulpet, medan rikets framtid afgöres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
