Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
här uppe på vallarna. Nå, han skall få komma med.
För. ..» —han såg misstänksamt ned på Daniel —
»det ligger väl inga knep under, mästare?»
Den lille stampade i marken af raseri, han blef
blek som en hvitlimmad vägg och hans tänder skuro
mot hvarandra.
»Nå, nå», fortfor Ulrik Frederik, »jag litar på
honom; men han skall då heller icke begära, att en
skall tro honom som om han hade ett adligt ord att
gifva; — och kom i hog: hans egna ha vräkt honom
först och . . . tyst!»
Det dånade ett skott bort från en af bastionerna
vid Österport, det första, som blef lossadt i detta krig.
Ulrik Frederik rätade på sig, blodet for till hans
kinder, hans öga stirrade begärligt och betaget efter
den hvita röken och då han talade, var det en
sällsam darrning i hans röst.
»Daniel!», sade han, »fram på förmiddagen kan
han anmäla sig hos mig och bry han sig icke om
det, jag sade.» Derpå gick han hastigt nedför vallen.
Daniel såg beundrande efter honom, derpå
suckade han djupt, satte sig i gräset och grät som ett
olyckligt barn gråter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
