Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6;
Hon reste sig upp och räckte honom handen.
»Farväl, Ulrik Frederik, det är beskt som döden att
vi måste skiljas, men om många år, när jag är en
gammal, vissen flicka eller en gammal mans
half-gamla hustru, skall I sanna- att Sofie Ume hade rätt.
Gud fader hålle sin hand öfver Eder. — Minnes I
den spanska romanboken, det der stället om den
indianska, slingrande örten, som i sin ungdom har
sitt stöd af ett träd, men fortfar att linda sig kring
det långt efter sedan trädet är murket och utgånget,
och till sluts är den, som håller upp trädet, som intet
kan stödja mera ? Tro, Ulrik Frederik, så skall mitt
sinne också stödjas och bäras af eder kärlek långa
tider efter sedan den har vissnat och fläktats bort.
Hon såg honom rätt in i ögat och vände sig
för att gå, men Ulrik Frederik höll fast hennes hand.
»Vill I då göra mig helt och hållet rasande?
Skall jag då säga dig att nu, dä jag vet du har mig
kär, ingen lifvets magt kan göra skilsmessa oss
imellan? Anar du icke, att det är dåraktigt att tala
om hvad du eller jag vill? Är icke mitt blod liksom
drucket af dig, äc jag mig sjelf mäktig nu? Jag är
besatt af dig, så att om du i denna timme vände din
hog från mig, skulle du likväl blifva min, dig till
trots, mig till trots. Jag älskar dig som om jag
hatade –jag tänker icke på din lycka, hvad rör
det mig, om du kommer i lycka eller i olycka, blott
jag är med i din glädje, blott jag är med i ditt
lidande, blott jag...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
