Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i
nedtill var förhängdt, höll den nedersta halfdelen af
rummet i ett djupt halfmörker, medan ljuset fritt
spelade på takmålningarna, der hästar, vapen och nakna
kroppar voro samlade i en oupplöslig förvirring, och
på sänghimlens baldakin med dess silfverfransade
om-hänge af gult damassin.
En varm, af salvor och andra medikament
qval-mig luft slog presten till mötes, när han trädde in,
och höll på att taga anden af honom. Han tog en
stol, och stödd mot den såg han i sin yrsel allting
vrida sig förbi, bordet med flaskor, fioler och uringlas,
fönstret, sjukvakterskan med hennes mössa, sängen
med den sjuka, vapenstativet och den öppna dörren
intill grannrummet, der elden blossade i kaminen.
»Guds fred, herre!» helsade han med darrande
röst, då yrseln hade gått öfver.
»Hvad i helvete vill han här?» vrålade den sjuke
och höjde sig upp i sängen.
Gemach, gnädigster Herr, gemach», tystade
skomakars Ane, sjukhustrun, och gick fram mot
sängen och strök smekande fram öfver dynan, »es is de
liochwürdige Confessionar sejner Majestät, der
hiege-schicket is und Euch beichten soll.»
»Nådigste herre! Ädle herr Gyldenleu!» började
presten och närmade sig sängen, »väl vet jag, att I
icke hafver hört till de enfaldiga visa eller visa
enfaldiga, som hafva haft Herrens ord till sin ständiga
stödjestaf och hans hus till sitt ständiga herberge, och
fastän den Gud, som låter tordönets kanoner dåna,
Fru Marie Grubbe. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
