Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Sålunda talades de ännu länge vid, och solen
gick ned, innan de skildes åt och gingo hem längs
de skymmande gatorna.
Ulrik Frederik hade under hela tiden varit
mycket tyst och nästan alldeles hållit sig utanför det
allmänna samtalet, då han var rädd för att man,
derest han talat något vidare om älskog, skulle
uppfattat det som personliga minnen och intryck från
hans förhållande till Sofie Ume; men han var icke
heller i öfrigt fallen för att tala, och då han blef
ensam med Rosenkrands, svarade han så kort och
förströdt på allting, att denne snart blef led vid
honom och gick sin väg.
Ulrik Frederik begaf sig nu hem; han hade den
tiden gemak sig anvisade på Rosenborg, och då hans
tjenare var ute, blef det icke tändt ljus, och han satt allena
och i mörker i det stora rummet till framåt midnatt.
Han var i en sådan underlig, halft bedröfvad,
halft aningsfull stämning, en sådan lättblundande
stämning, då det är som om själen viljelöst drifver utför
en långsamt glidande ström, under det dimflygtiga
bilder draga fram öfver strandens mörka träd, och
halfva tankar som stora, mattskimrande bubblor
långsamt lyfta sig upp ur den dunkla floden, glida med
— glida med och brista. Der var efterklang efter
samtalet, det brokiga hvimlet på kyrkogården, Marie
Grubbes leende, fru Rigitze, drottningen, konungens
nåd, konungens vrede den der tiden — — Maries
rörelser med handen, Sofie Urne, blek och aflägsen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
