Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
ännu blekare, ännu fjermare, — rosen på
hufvudgär-den och Marie Grubbes röst, klangen af ett enstaka
ord, betoningen af det, — han satt och lyssnade efter
det och hörde det åter och åter svinga sig bort
genom tystnaden.
Han steg upp och gick bort till fönstret,
öppnade det och lade sig på armbågarna ut öfver den
breda karmen: så friskt det var — så svalt och stilla.
Den syrligt söta doften af daggkalla rosor, den
friska beskan af nyss utslaget löf och kryddad
vindoft från blomstrande lönn slog fram mot honom der
utifrån. Ett fint, fint duggregn duggade ned från
himlen och bredde ett blånande, darrande mörker
öfver trädgården. Lärkträdets svarta grenar,
björkens beslöjade löfhänge och bokens hvälfda kronor
stodo som skuggor, andade fram på en bakgrund af
glidande dimma, medan idgranens klippta toppar sköto
i vädret som svarta pelare af ett tempel, hvars tak
hade ramlat.
Stilla var det som djupt ned i en graf, endast
det enformiga ljudet af de dunlätta regndropparnas
fall kunde höras som en nästan omärklig, ständigt
bortdöende, ständigt börjande hviskning der borta
bakom de fuktglänsande stammarna.
Ett sådant underligt hviskande det var att lyssna
på, så vemodigt det ljöd! Var det som de lätta
vingslagen af gamla minnen, som i flock foro förbi i
fjerran? Var det som ett sakta prassel i förlorade
illusioners vissna löf? — Ack så ensam, så sorgligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
