Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Rigitzes och Carl Ulriks; men i sista stunden fick
man betänkligheter och menade, med hänsyn till
Ulrik Frederiks förra giftermål och skilsmessa, att
man borde låta det blifva på det viset som det blef.
De äro således nu gift folk i eget hem, och tiden
går och går och allt är väl — och tiden minskade
fart och tiden kröp, för det är ju nu för det mesta
en gång så, att när Leander och Leonora ha varit
till sammans under ett halft års tid, så är anden icke
alltid öfver Leanders kärlek, oaktadt Leonora oftast
älskar honom ännu starkare och innerligare än under
förlofningstiden. Ty under det hon är som de små
barnen, som finna den gamla sagan ny, huru ofta hon
än berättas med samma ord, samma öfverraskningar
och samma eviga »snipp, snapp, snorum», så är
Leander så anspråksfull, att han tröttnar, när hans känsla
icke längre gör honom ny för sig sjelf. När han
icke längre är alldeles berusad, är han äfven i det
samma mera än nykter. Rusets svällande, ljusa
öfvermod, som gifvit honom en halfguds sjelfförtroende
och trygghet, öfvergifver honom, han ängslas, han
funderar och får tvifvel. Han ser till baka på sin
lidelses oroliga lefnadslopp, suckar sin suck och
gäspar. Och han längtar, han känner sig som en, den
der kommit hem efter en långvarig färd i främmande
land och nu åter ser de så innerligt välbekanta,
under så lång tid bortglömda ställena liggande framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
