Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
och godmodigt, hade uppenbart något skämtsamt,
han ville säga, började också på det, men kunde
icke få fram det, och sjönk ändtligen alldeles upplöst
och kiknande ned på en stol, stönande och gäspande
efter allt detta skratt, med ett lyckligt och bredt löje
öfver hela ansigtet.
Efter hand gaf leendet vika för ett dåsigt allvar,
derpå reste han sig upp och gick i tyst, missnöjdt
majestät fram och tillbaka öfver golfvet, stälde sig
omsider vid kaminen, framför Marie, med den ena armen i
sidan, den andra stödd mot listen och såg
öfverlägset — ständigt omslingrad af det starka ruset — ned
på henne.
Han höll nu ett långt, osammanhängande fylltal
om sin egen storhet, om den ära, som blifvit honom
bevisad utomlands, och om den stora lycka, det var
för Marie som en menig adelsmans dotter, att hafva
till gemål en man, som, om man hade velat, kunde
hafva hemfört en prinsessa af blodet. Han gick der
efter utan orsak öfver till att säga, att han ville vara
herre i sitt hus, och hotade Marie, att hon skulle vara
så lydig, så lydig, han skulle icke höra på något
resonnerande, icke ett knyst, icke ett enda; huru högt
han också hade lyft henne, så blefve hon likväl alltid
hans slaf, hans lilla slaf, lilla söta slaf, och nu blef
han så mild som ett lekande lo, grät och lismade
och trängde med en drucken mans hela envishet
in på henne med grofva smekningar och plumpa
älskogsord — oundkomliga, oafvisliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
