Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Nästa dags morgon vaknade Marie långt fore
Ulrik Frederik.
Det var nästan med hat, som hon betraktade den
sofvande skepnaden vid hennes sida. Hennes handled
hade svullnat till och var helt öm sedan hans
våldsamma välkomsthelsning gårdagsaftonen. Der låg han
med de kraftiga armarna under den starka, ludna
nacken; sorglöst, trotsigt, tyckte hon, andades det
breda bröstet, och det låg ett lättjefullt, mätt leende
på de röda, fuktigt glänsande läpparna.
Hon blef blek af harm och röd af blygsel af att
se på honom. Nästan främmande för henne genom
den långa skilsmessan, hade han trängt in, pockande
på hennes kärlek som sin rätt, öfvermodigt viss på
hela hennes själs hängifvenhet och böjelse, som man
är viss på att finna sina möbler stående, der de stodo,
när man gick ut. Viss om att vara saknad, viss om att
längtans klagoljud hade svingat sig från hennes
skälfvande läppar bort emot honom i fjerran, viss om att
alla hennes önskningars mål vore hans breda famn —.
Då Ulrik Frederik steg upp, fann han henne halft
sittande, halft liggande på en hvilsoffa i det blå
rummet Hon var blek, ansigtsdragen slappa, ögonen
nedslagna, och den sjuka handen låg matt nere i
hennes sköte, svept i en spetsnäsduk; han grep efter
den, men hon räckte honom långsamt den venstra och
lutade med ett smärtsamt leende hufvudet tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
