Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
och ting, och det var med ett käckt hån, tyckte
Marie, som han bekände sin tro, huru starkt djuret i
menniskan var, och huru litet guld gömde sig i hennes
naturs slagg, och den kalla, lidelsefulla vältalighet, med
hvilken han bevisade henne, huru ringa sammanhang
det var i menniskans väsen, huru oförstådt och
oförståndigt, huru redlöst och famlande och helt och
hållet i slumpens våld det, som var ädelt, och det, som
var lågt, brottades i ens själ, den vältalighet, med
hvilken han sökte göra detta klart för henne, tycktes henne
stor och intagande, och hon började tro, att sällsyntare
gåfvor och mäktigare krafter kommit honom till del
än som eljest föllo på dödliges lott, och hon böjde sig
med beundran, ja, nästan tillbedjan, för den väldiga
makt, som hon anade; men likväl var det med allt
detta i hennes själ ett stilla, lurande, ständigt
hviskande tvifvel, som aldrig fick stämma i uttänkta
tankar, men endast i dunkel, instinktmessig känsla
rördes af fruktan för att makten var en makt, som
hotade och rasade, som önskade och åtrådde, men
aldrig slog ned, aldrig grep i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>