Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Hennes lif var afslutadt, hennes lefnadslopp
fulländadt; en stilla vrå, der hon kunde lägga sitt trötta
hufvud till hvila, för att aldrig lyfta det mera, det
var alla hennes önskningars mål.
Sådant var hennes sinne, då hon kom till
Nürnberg. En händelse förde henne till sammans med
den gyllene Remigius, och hans innerliga, men
tillbakadragna tillbedjan, den friska ungdomens afgudiska
tillbedjan, hans jublande tro på henne voro som en
sval dagg för den nedtrampade blomman: hon reser
sig val icke, men hon vissnar icke heller, hon
utvecklar ännu de fina, färgrika bladen för ljuset, och doftar
och strålar i dröjande lifskraft. Och så gjorde hon. Ty
det var lisa i att se sig ren och skär och obesmittad
i en annans tankar, och det var till hälften som en
frälsning i att veta, att man var den, som i en annans själ
väckte en käck tillit, skönhetshopp och ädel längtan,
som gjorde den rik, hos hvilken de väcktes. Och
det var också ljuft och lindrande, att i obestämda
bilder och dunkla ord klaga sina sorgers klagan för
en själ, som, sjelf opröfvad och fri för bekymmer, med
stilla vällust led hvart och ett lidande af hennes, och
var tacksam för att den fick lof att dela de sorger,
som den anade, men icke förstod, och dock lika
fullt delade. Ja, det var ljuft att klaga, när man såg
sina sorger väcka vördnad och icke medlidande, så
att de blefvo som en mörk och majestätisk
prakt-drägt kring ens skuldror, ett täreglimmande diadem
kring ens panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
