Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
Sålunda började Marie efter hand att försonas
med sig sjelf; men så hände det en dag, då
Remi-gius hade ridit ut, att hans häst skyggade, kastade
honom ur sadeln och släpade honom till döds i
stigbyglarna.
Då Marie hörde detta, försjönk hon i en tung,
slö och tårlös sorg. Hon satt hela timmar och
stirrade för sig sjelf med en trött, tanklös blick, tyst
som en, som blifvit beröfvad målet, och stod icke
att förmå att företaga sig något, ja, hon ville icke
ens att man tilltalade henne; gjorde någon det,
afvisade hon honom med en matt rörelse med handen
och en stilla ristning på hufvudet, som om det
vållade henne smärta.
Detta varade länge, men imellertid voro nästan
alla hennes penningar utgifna och det var knappt så
mycket qvar, att de kunde resa hem för det. Lucie
tröttnade icke vid att förehålla Marie detta; men det
gick långt om länge, innan det vann gehör.
Ändtligen reste de.
Under vägen blef Marie sjuk, så att resan
mycket förlängdes, och Lucie måste sälja den ena rika
drägten efter den andra, det ena dyrbara smycket
efter det andra, för att de skulle komma sin väg fram.
Då de kommo till Aarhus, egde Marie knappt
mera än de kläder, hon hade på sig.
Här skildes de; Lucie begaf sig tillbaka till fru
Rigitze, Marie till Tjele.
Detta var på våren sextonhundrasjuttiotre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
