Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyckte om att ha samma tystnad omkring mig också.
Just då fick jag ett vykort från Kristian, och så var
det bra att jag fick vara ensam i min vredgade kamp
med hoppet som ville uppstå för så lite som ett vy.
Hela tiden levde jag i den föreställningen att jag
höll min tilltagande depression i schack så att ingen
märkte den, Julius lika lite som Karna. Numera är
jag säker på att Julius kände den ända upp till andra
kammaren utan att veta var obehaget kom ifrån.
Och jag har frågat mig själv vad det var som drev
Karna att mången gång komma upp tätt till mig där
jag sydde eller polerade silver eller tvättade palmer
och fråga om jag var glad.
— Varför skulle jag inte vara glad?
— Du sjunger aldrig.
Så var jag tvungen att sjunga ibland. Jag brukade
gnola på en psalmmelodi som Karna fann för
sorglig. Inte underligt, ty bakom melodien låg följande
ord:
Jag kan mitt hjärta ej för någon uppenbara
och vet mig ingen hjälp på jorden övrig vara..
Jag befinner mig i min skildring nu på en punkt
där minnet är oense med förståndet. Innan jag går
vidare måste jag helt enkelt leta fram det historiska
vittnesbörd som kan slita tvisten.
Minnet hade rätt mot förståndet.
Det är verkligen sant att Julius i november 1914
på tioårsdagen av vårt äktenskap gav mig mitt andra
guldarmband med en inskription som andades "tack-
■268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
