Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Julius kom hem efter att i den nyvalda
riksdagen lekande ha löst försvarsfrågan på papperet,
gjorde han den upptäckten att hans borgmästarinna
fullkomligt isolerat sig från människor. Strax därpå
fick han höra att min likgiltighet för allt som
igångsattes för att hjälpa fosterlandet väckt
uppmärksamhet i staden där man annars var van att se mig
i spetsen för olika företag.
Julius hade trott sig kunna vara lugn att jag
skulle göra min plikt. Nu kom han och rannsakade
mitt skrivbord med bister min.
— Har du svarat på den här kallelsen? Varför
står du inte under det här uppropet? Varför är du
inte med i Drottningens centralkommitté? Ring nu
till en början upp och anmäl dig i damkommittén för
landstormens fotvård.
— Jag är för ledsen Julius, i ag kan inte. Jag
är slut.
Detta var rena rama sanningen, men han trodde
mig ej. Han dundrade och förmanade att man inte
fick undandra sig. Det hjälpte inte att jag erbjöd
mig att köpa fotsalva för hundra kronor, ja höjde
budet till tvåhundra eller trehundra, bara jag slapp
gå i kommittén. Så mycket salva fanns för det första
knappt att köpa på ett bräde och för det andra var
det viktigast att jag visade mig och deltog i den
kvinnosamling som kommit till stånd över partierna.
Han kunde i sin ställning inte ha en
hustru som försummade sina plikter.
■270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
