Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nederst på kortet stod angifvet: Damerna bruka svarta kläder
eller andra tillåtna färger. Om herrarnes drägter var ingenting
föreskrifvet, och de voro sannolikt af olika färg och snitt,
uppblandningar och återstoder af »svenska drägten» som införts under Gustaf
III:s tijl, men efter hans död icke mycket bruklig.
Damerna fingo vid den tiden icke hafva klädningar i annan färg
än grå, svart eller hvit. Plymer, galoner, broderier, långa spetsar
voro ännu vid vårt århundrades början förbjudna. Mvad som väckte
mycken ovilja hos de damer som ej voro presenterade på hofvet
var, att de icke hade rätt att bära hvita ärmar pä sina klädningar.
Hvad som icke förbjöds gjordes dock-till föremål för särskild
beskattning, och detta fortfor ända in på 1820-talet.
I mantalsförteckningen finnes derför uppgifvet: »Undertecknad
. . . dricker vin och kaffe, spelar kort. Hustrun dricker kaffe,
nyttjar sidenkläder ... N. N., student, dricker vin och kaffe, spelar icke
kort, afsäger sig tobaks nyttjande . . . Pigan N. N. dricker kaffe,
nyttjar mindre sidenpersedlar».
»Undertecknad har ett rum med sidenmöbler, ett dito med äkta
förgyllning å möblerna och tvä rum med möbler af utländskt
träslag, hvilka äro i ena rummet försedda med sidenöfverdrag och äkta
förgyllning.»
Mer eller mindre beroende af möblernes och klädernas
beskaffenhet samt de på dem lagda skatter, frigjorde det stockholmska
säll-skapslifvet sig åter från tråkigheten under Gustaf VI Adolfs tid, i
synnerhet från den ledsnad som rådde under början af hans regering.
Sällskapssången och vismelodien kommo äter till heders i de
enskilda samqvämen och hade egentligen aldrig varit i dåligt rykte,
äfven om gudsnådligheten för någon tid undertryckt dem.
Sällskapsången inskränkte sig, såsom Bernh. v. Beskow säger, för
femtio (d. v. s. nu för omkring sjutio) är sedan till visan eller en så
kallad »solo-fängare». Äfven då Du Puy och bröderna Preumayr
(violinisten, pianisten och fagottisten) här införde den flerstämmiga
sällskapssången, föredrogo många ännu den enkla visan, särdeles
vid bordet. Dä den sjöngs af sådana sångare som Karsten, Du Puy
och Valcrius lemnade den intet öfrigt att önska. Den lät tydligare
höra orden, som i den tidens visor voro hufvudsak, och äfven
den enka melodien fattades lättare af mängden än de kromatiska
gångar och harmonier, som pryda den flerstämmiga sången.*
Detta skifte af sällskapssäng fortfor, säger samme författare,
till inpå 1820-talet, då genom Harmoniska sällskapets uppkomst den
flerstämmiga sången blef så allmän, att qvartetten snart öfver allt
* Bernh. v. Besktnu, Lefnadsminnen. Sthlni 1S76.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
