Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öland, länsande friskt undan för sina fyra gaffelsegel, så att han
följande morgon var i lä om Ölands norra udde. Enär vädret der
kandes stilt, så vände han ned åt Jungfrun’ och kom till
strandboarnes stora förundran åter norra vägen in till Kalmar igen. Efter
att der hafva inlastat ved, fortsattes resan söderut, alldeles som
förra gängen, d. v. s. att utanför Utklippan måste fartyget vända,
vågade sig för mörkrets skull icke in i sundet, utan gjorde ännu en
segling rund Öland och kom vid dagens ljus ånyo helt lugnt
in-paddlande norra vägen till Kalmar.»
Samma år (1822) som Carl Johan började sina turer, gjorde
äfvcn ett par andra ångfartyg, Stockholm och Föreningen, sina första
resor, af hvilka det först nämda gick mellan Stockholm och
Nyköping samt sedan mellan Stockholm och Åbo och såldes slutligen
till Riga. Föreningen gick först mellan Stockholm och Carlskrona,
men behöfde till den resan en hel vecka, sedermera till Nyköping
och Norrköping och såldes slutligen till Königsberg.
Ett annat märkvärdigt ångfartyg var Josephine (den äldre).
Skrofvet var bygdt som en pråm, rymde 600 personer, och inan
skall pn gång ha sett en qvadrille om 50 par dansas på akterdäck.
Fartyget var emellertid sä långt, att det icke kunde vända i
Arboga ä, och sä bredt, att det måste krängas öfver en välkänd sten
utanför Kungsör.
Med Ormen Länge infördes den långsträckta formen, som gjorde
snabbgäendet möjligt. Nämda fartyg var 80 fot långt och 12 fot
bredt. Det gick i åtta år mellan Stockholm och Linköping, till dess
det sjönk på Roxen, sedan det under dessa år haft en mängd
äfven-tyr, bland hvilka omtalas, »att det en gång, under Stångäns
öfver-svämningar, stannat pä en åker vid en grindstolpe, på hvilken suttit
en kråka, som kaptenen i skymningen ansett vara qvasten på en
ruskprick.»
Under de svenska ångbåtarnes första tid var icke blott sjelfva
resan med dem en märkvärdighet, utan deras afgång och ankomst
vigtiga tilldragelser, och detta till och med i hufvudstaden.
Stockholms enda ångbåtshamn var under många år Riddarholmen. När
ångfartyget inkommit pä Riddarholmsfjärden och hunnit nedanför
Skinnarviksbergen, lossades från däcket två eller fyra skott, och då
skyndade ett stort antal personer utför den på den tiden ännu branta
Riddarholmsbacken ned till hamnen för att se det märkvärdiga
fartyget och dess passagerare, hvilka ansågos lika märkvärdiga.
På samma sätt ungefär skedde afgangen. Då var alltid ett
stort tillopp af menniskor, dels afskedstagande, hvilka ofta med
be-kymmerfulla blickar sågo slägt och vänner anförtro sig åt det farliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
