Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skomakarebrinken. Han går icke ut om aftnarne, så vida det icke är något
högtidligare gille eller en vän, som behöfver hans hjelp eller annan
tvingande omständighet. Nu letar han sig fram i becksvarta mörkret,
följer Helga Lekamagillets vägg vid Skomakaregatan och hinner fram
till Stora torget utan andra äfventyr än att han två eller tre gånger
sjunkit ned i en djup dypöl, ett par gånger slagit omkull sig på en
stor afträdeshög och skrämt samt skrämts af en stor sugga som
somnat in i en af pölarne. På Skomakaregatan tyckes han hafva
varit den ende nattlige vandraren, men på Stortorget, just vid foten
af Kåken, kom en lustig skara, några adliga junkrar, med dragna
svärd. De hade druckit tappert på sjelfva slottet och skulle nu
bulta sig in på någon vinkällare, hvarför de letade sig ned åt
Vesterlånggatan och stucko med svärden åt alla sidor för att tränga genom
mörkret.
Borgaren hade redan på långt håll hört deras skrål, men trott
sig hinna ned i Kåkbrinken, innan de stojande sällarne föllo öfver
honom, ty att de skulle öfverfalla honom var lika klart, som natten
var mörk. Han hann icke ned. Junkrarne stötte på honom. En af
dem rände svärdet genom någon del af hans kropp. Det var sannolikt
i våda, ty i mörkret såg man ej hvar en stöt kunde träffa, och var
det med afsigt, var väl ej heller det något urbota brott. Borgaren
skrek förskräckligt. Junkrarne hotade att skära halsen af den
tjutande hunden. De sparkade omkull honom och läto honom ligga
och blöda, under det de skrattande och hojtande drogo vidare.
Om borgaren kom hem till sitt eller icke den natten är svårt att
veta. Det kunde ju hända, att en annan vandrare, en som icke
stack med svärd och haft den sällsynta lyckan att ej öfverfallas af
några junkrar eller några in- eller utländska legoknektar, hjelpte den
stackars sårade. Det kan ju vara möjligt, att borgarens hustru, en
modig qvinna, vågade sig ut med sin hornlykta för att söka
mannen och fann honom död på gatan. Det kan också hafva inträffat,
att den modiga qvinnan sjelf råkade ut för några öfverlastade sällar
som kränkte henne på det skändligaste, hvarefter de sjelfva kommo
i gräl och stucko i hjäl hvarandra. Derom bekymrade sig icke
stadens fredliga invånare, som hade stängt in sig så väl, att icke
ens en ljusstråle, i fall något ljus fans der inne, kunde bryta sig
fram genom de väl tillskrufvade fönsterluckorna eller den tjocka,
jernbeslagna portdörren. Om ett och annat mord begicks på gatan,
det kunde icke röra dem som sofvo eller vakade i de väl
tillbommade husen.
Hvad skulle myndigheterna göra? Stundom förbjödo de stadens
invånare att gå ut efter en viss timme om aftonen, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
