Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vägen var ofta för lång för att förskaffa sig godt vatten, ehuru
man då ännu icke var bortskämd i det afseendet. Så säger
professor C. Trafwenfeldt i ett utlåtande till Sundhetskollegium, den
19 Juni 1827, att enär vattnet i Ladugårdslandsbrunnarne är dåligt,
så är afståndet till Norrmalms goda brunnar icke så betydligt för
de flesta Ladugårdslandsbor.
Vanligen hemtade man vatten från den närmaste brunnen, utan
att bry sig om dennes beskaffenhet, och det var endast »bättre folk»
som skaffade sig tillåtelse att låta hemta från någon af
slottsbrunnarne. Morgnar och i synnerhet aftnar var samlingen af
vattenhemtande pigor, drängar och lärgossar ganska stor omkring de
offentliga brunnarne, och timmen då man »skulle gå efter vatten» var ofta
efterlängtad af Stockholms tjenstfolk, som då fick tillfälle att utbyta
åsigter om ett och annat samt erfara stadens nyaste sqvaller. En
stor samling syntes hvarje afton vid t. ex. Brunnsgränden vid
Österlånggatan, och pratet, skrattet och skriket, stundom också grälet
och slagsmålen hördes vida omkring och gåfvo återljud i de trånga
gränderna. När de vattenhemtande som skulle begifva sig åt de
innersta gatorna åter hunnit upp för Köpmanbrinken, hvilade de en
stund på Köpmantorget och der fortsattes de lifliga meddelandena.
Att detta torg ofta kallades »Sqvallertorget» ansågs i allmänhet
komma af detta aftonsqvaller, men torde dock vara en förvrängning
af sqvalte- eller sqvaltorget, emedan platsen sluttar och derigenom
orsakar vattnets stridare affall.[1]
Vatten till matlagning togs vanligtvis ur sjön, synnerligen ur
Mälaren, men äfven ur Clara sjö och Nybroviken. I de två senare
var vattnet högst orent, och i Fatburssjön[2] föga bättre än giftigt.[3]
Nästan öfver allt voro stränderna fulla af samlad orenlighet, och
vattenhemtningen försiggick vanligen bredvid sjelfva smutsupplagen.
Men till dessa hemtningsställen måste tjenare, i synnerhet de
qvinliga, dagligen begifva sig med två ämbar, burna med ett ok öfver
skuldrorna, eller, om de voro tvänne vattenhemterskor, med en stor
så, buren medelst stång öfver axlarne, och med denna i bägge fallen
ganska tunga börda skulle de ofta streta upp för Stockholms
besvärligaste backar eller de på dem anlagda trappor, för att icke tala
om de höga trapporna till husens öfre våningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
