Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
juridisk examen och sedan tjenstgjort i Svea hofrätt och i
slottskansliet. Han var en af Gustaf III.s tillgifnaste tjenare och skötte
polismästaretjensten med synnerligt nit i konungens intresse, hvarför
han också belönades med lagmans titel och upphöjdes i adligt stånd,
då han tog namnet Liljensparre, ett namn som för alltid är förenadt
med Gustaf III:s historia. (Fig. 208).
Crusenstolpes uttryck, att Liljensparre hade något af en
venetiansk statsinqvisitor i sig, tillhör väl nämde författares icke ovanliga
öfverdrifter, men i sin ransakningsifver och sannolikt för långt drifna
polismisstänksamhet hade Liljensparre just icke tillfälle att göra sig
mycket omtyckt, och så utmärkt han än var som polismästare —
derom vittna alla hans handlingar — tyckes han dock hafva varit
en af de förnämsta orsakerna till den hätskhet mot polisen som
redan i inrättningens första början uppstod mot henne och snart
rotfäste sig hos allmänheten. Denna hätskhet visade sig först och
kanske starkast hos de högre samhällsklasserna, i synnerhet hos de
mer eller mindre frisinnade aristokrater som voro Gustaf III:s fiender.
De beskylde Liljensparre att bland annat hafva uppviglat pöbeln mot
motståndarne af den utvidgade konungamakten.
Enligt hvad F. A. v. Fersen förtäljer, försäkrade
öfverståthålla-ren Carl Sparre, att poliskammaren ej vore något inqvisitionstribunal,
utan att dess verksamhet skulle inskränkas att upprätthålla ordningen
inom hufvudstaden, och han förebrådde den under Plommenfeldska
rättegången bekante revisionssekreteraren Låstbom, att denne ville
låta poliskammaren urarta till en inqvisition, »lika farlig för folkets
lagliga säkerhet, som för rättvisan och konungens
benådnings-prero-gativ». Polisens tillvägagående på den tiden var dock icke så
alldeles tryggande för denna lagliga säkerhet, och det sätt på hvilket
undersökningarna om Gustaf III:s mord bedrefvos visade tillräckligt,
att klagomålen ej voro ogrundade. Ehuru man ej får sätta
obe-gränsadt lit till hvad en af de i Mars 1792 häktade herrarne hade
att förtälja, torde dock hvad den för sin oegennytta och opartiskhet
samt strängt fosterländska tänkesätt bekante Johan v. Engeström
anfört om Liljensparre som polismästare, liksom om G. M. Armfelt
som öfvcrståthållare samt om Låstbom som justitiekansler, icke
kunna frånkännas all vittnesgiltighet. Han berättar bland annat*,
att Liljensparre kommit till honom i häktet och förkunnat, att
för-skräckligen mycket blifvit upptäckt, att derfor det vore hög tid att
bekänna, ty annars skulle bödlarnc bryta sig in i fängelserummen
och martera i lijäl fångarne. Polismästaren sökte äfven genom uppen-
* Johan v. Englström: Historiska anteckningar och brcf från åren 1771—1805,
utgifna af E. V. Montan. Sthlm 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
