Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hönsarterna, rapphönsen, hemhönan värpa sina
befruktade ägg i tiotal och under ett år afkasta hundradetals
ungar, medan roffåglarna, gamarna, örnarna, äro
jemnförelsevis föga fruktsamma. Vi skulle äfvenledes kunna fråga,
om naturen handlar blindt, då hon pryder med ett särskildt
behag de små varelserna, som sakna både stöd och krafter,
och väcker vårt intresse och vår tillgifvenhet för de blonda
barnhufvuden, som skulle, beröfvade all hjelp, inslumra i
sin vagga uti en sömn utan något återuppvaknande. Vi
skulle kunna här åberopa hela den lefvande skapelsens
skådespel, men vi äro innerligt öfvertygade om att våra läsare
i denna punkt fullständigt ansluta sig till oss, och vi skola
ej onödigtvis utbreda oss häröfver.
Det förefaller oss som att dessa framstående resenärer
hafva med hänförelse tillryggalagt största delen af vägen
och att de, emedan de ej ega en teleskopisk syn med
hvilken de kunna urskilja målet, förgäta, att vetenskapernas
framåtskridande gång verkligen har ett mål, och stanna
orörliga, efter att ha lemnat bevis på en ovedersäglig kraft.
De hafva af den omständigheten att de funnit, att de af
den menskliga högfärden uppfunna slutändamålen, hvilka
sedan så lång tid tillbaka tjena den till repgunga, för att
deri kokett gunga sin nonchalance, — att de funnit, att
högfärdens slafgudar, fantasiens skapelser och en småaktig
tankes illusoriska teorier icke äro något annat än
hjernspöken utan verklighet, än skuggor, fantomer, hvilka en stråle
från vetenskapens sol är tillräcklig för att förjaga; — de
hafva deraf, sade vi, dragit den slutsatsen, att det i
skapelsen hvarken fanns någon styrande lag eller något
slutändamål. Derför att menniskan misstagit sig i lösningen
af ett problem, hafva de fällt det utslaget, att denna
lösning och sjelfva detta problem icke finnes till. I det de
på ett oförklarligt sätt förblanda sanningen med det begrepp
vi kunna ha om henne, i det de likaledes förblanda ett
verks sanna storhet med den föreställning som vi göra oss
derom, på samma sätt som medeltidens teologer förblandade
den i sig sjelf religiösa ideen med den särskilda katolska
formen, — påstå de, att beviset om det falska i våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
