Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en fågel sitt näste. När han blifver oroad eller
bortskrämd, viker han högst ogerna från stället, ser sig ofta om
och vänder snabbt tillbaka, så snart den fruktade fredstöraren
åter aflägsnat sig.
Äfven den svarte gobius (Gobius niger) bereder sina ägg
ett näste. Denne fisk bebor i stor mängd de gyttjiga
lagunerna vid Venedig, gräfver gångar i den leriga bottnen och
tillbringar der största delen af året, skyddad för alla fiender
och vädervexlingar. Om våren väljer han sig en mera ytlig
boning mellan sjögräsets rötter, på hvilka rommen fäster sig.
Den lille byggmästaren bevakar ingången till sitt hus och
möter alla fiender med två skarpa tandrader.
Den redan omnämnde, genom sina landresor
anmärkningsvärde hassaren (Doras costata) utmärker sig äfven genom sin
föräldrakärlek. Schomburgk berättar oss att han icke blott
bereder ett fullkomligt näste för sina ägg, utan äfven
omsorgsfullt bevakar detsamma, tills de späda ungarne komma fram.
I April börjar den med fenor utrustade konstnären bygga sin
lilla boning af vegetabiliska fibrer mellan vattenväxter och säf,
tills den liknar en ihålig, upptill afplattad kula. En moderns
storlek motsvarande öppning leder in uti det inre. Fiskens
föräldrakärlek blifver af menniskan på ett skändligt sätt
begagnad till dess förderf. Man ställer en liten korg framför
öppningen och knackar med en käpp på nästet, hvarur den
ursinnige hassaren med utspärrade fenor, hvilkas skarpa
spetsar kunna rista ett smärtsamt sår, rusar in uti den förrädiska
fällan.
Liksom många nordiska djur genom vintersömnen blifva
skyddade för den bistra årstidens köld och brist på föda, finna
vi äfven att många tropiska fiskar genom en dylik välgörande
lethargi undgå den torra årstidens faror och försakelser. Så
snart träsken torka ut, nedgräfva de sig allt djupare och
djupare i gyttjan, der de finna nog fuktighet till att uppehålla
lifsgnistan i ett tillstånd liknande skendöd, under det träskets
botten genom den brännande solhettan hårdnar till en fast,
ytlig skorpa, genom hvars sprickor måhända tillräcklig luft
kan intränga för att underhålla deras svaga respirationsprocess.
Straxt efter de första regnskurarne är man förvånad öfver att
finna vattnet uppfyldt af stora fiskar, som under den torra
tiden ofta nog på ett sällsamt sätt fångas genom gräfning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
