Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söndersmulande, kunde de med skäl saknas, så att äfven här försynens
vishet uppenbarar sig lika mycket i det den icke gifvit som i
det den verkligen skänkt.
Idisslarne, som blott lefva af mjukare gröna växtdelar,
måste naturligtvis vara försedda med en helt annan
tandbyggnad än gnagarne, hvilka sönderskära hårda frön eller till och
med träartade ämnen. I öfverensstämmelse med den allmänna
ändamålsenlighetslagen finna vi derföre hos dessa djur blott
underkäken försedd med en rad af nästan horisontella,
skofvelformiga framtänder, som pressas mot den tandlösa
öfverkäkens främre flata sida och väl egna sig till afskärande eller
afslitande af gräs och örter. Hörntänder saknas ofta eller äro
obetydliga, åtminstone likgiltiga för tuggningen. Kindtänderna
äro besatta med skarpa kanter, och redan under tillstånd af
hvila kan man upptäcka, det de äro bestämda till att genom
lateral förskjutning flyttas förbi hvarandra, ty underkäkens
båda tandrader stå märkbart närmare hvarandra än
öfverkäkens, så att de öfre kindtändernas tuggytor, när käkarne stå
stilla och slutna, till en god del ligga fria utåt, de undres
deremot inåt. Den högra eller venstra sidans tänder kunna
alltså blott täcka hvarandra, när underkäken skjutes åt höger
eller venster. Så uppkommer en förträfflig qvarn för den fina
sönderrifningen af växtdelar, som i stor volym blott innehålla
föga näringsämne.
Under det hörntänderna hos gnagarne i öfverensstämmelse
med ändamålsenlighetslagen fullkomligt saknas och äfven hos
idisslarne antingen alls icke förekomma eller åtminstone spela
en mycket obetydlig roll, finna vi dem hos några andra
däggdjur utvecklade till en oerhörd storlek. Så framskjuta
hvalrossens öfre hörntänder nedåt såsom väldiga, två fot långa
betar långt öfver lapparne och tjena djuret genom sin krökning
såsom särdeles vigtiga verktyg vid fortskaffningen på klipporna
och isen, isynnerhet som dess klor äro mycket ofullkomligare
och mindre fördelaktigt ställda än hos skälarne, hvilka dermed
kunna klättra öfverallt.
Vildsvinets trekantiga, framskjutande betar begagnas af
djuret dels såsom mäktiga vapen, dels äfven till gräfning, och
för samma ändamål finna vi det moluckiska hjortsvinet och
det missformade afrikanska masksvinet försedda, det förra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
