Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven de vilda hästarne på pampas hålla sig tillsamman
i stora hjordar och beta på steppen under anförande af den
starkaste hingsten, som alltid går i spetsen i striderna och på
truppens vandringar. Blifver hjorden bragt i oro genom
något föremål, så närmar den sig med anföraren i spetsen,
betraktar det uppmärksamt och beskrifver en eller flera cirklar
deromkring. Tyckes det ej vara farligt, så närmar den sig
försigtigt, men om anföraren hyser misstroende dertill, så
gifver han exempel till flykt, och hela hjorden susar bort som
en stormvind.
Pekaris eller körtelsvinen genomströfva Amerikas tropiska
skogar i stora skaror, som understundom uppgå till flere
hundra stycken. Oaktadt deras hörntänder ej äro på långt när
så stora som vildsvinets, hvilket äfven öfverträffar dem i
kroppslig storlek, skulle dock både puman och jaguaren blifva
besegrade i striden med en sådan hjord; men båda känna faran
af ett öppet anfall och följa blott på afstånd den grymtande
truppen för att bortsnappa något olyckligt djur, som glömt
sig efter kamraterna.
Några af de samhälliga fyrfotadjuren, hvilkas förnämsta
försvarsmedel består uti deras snabbhet, utställa för större
beqvämlighets eller försigtighets skull en vakt, som med spänd
uppmärksamhet sörjer för den på henne blindt troende
hjordens säkerhet.
När alpgetterna truppvis slå sig ned på ett ställe, betar
på något afstånd en ensam hona, som hvarje ögonblick ser sig
omkring och vädrande sträcker upp nosen i luften, under det
de öfriga beta eller leka och enligt getternas och hjortarnes
vana stöta hvarandra med hornen. Anar vakten någon fara,
låter hon liksom murmeldjuret höra ett gällt pip, och de
öfriga följa henne på flykten, men aldrig trafvande, utan alltid
i galopp.
Enligt tusenfaldiga gånger bekräftad erfarenhet lägger
derföre vår Schiller med fullt skäl följande ord i munnen på sin
stengetsjägare:
"Hos djuret finnes ock förnuft,
Det veta vi, som stengetsjagten idka;
Ty när de kloka djuren gå på bete,
De ställa ut en vakt, som spetsar örat
Och varnar pipande, när jägarn nalkas."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
