Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - I. De fem ryttarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans huvud! Nej, ännu levde det tygellösa våldet! Äta och
dricka, älska och slåss! Vad bekymrar det oss, om jorden
blöder, så att säden icke kan växa!
Men tysta, med sammanbitna tänder och harmen kramande
deras hjärtan, redo de fem svenska ryttarna, förklädda till
kejserliga officerare, vägen fram, medan blåsten fladdrade deras
kappor, och deras tunga pampar slogo mot hästarnas bukar.
Här och där vid sidan av vägen voro lägereldar upptända,
kring vilka soldater rökte och pratade, medan grytan puttrade
över glöden. Sårade och sjuka med av feber brinnande ögon
hade krupit intill och värmde sina stelnade lemmar. Tiggare,
kärringar och gubbar, klädda i vidriga lumpor och med
kinderna hålögda av svält, kastade lystna blickar på de ångande
grytorna, varur köttsoppan doftade, och framtjöto med
gnällande stämmor sina böner om en matbit. Halvnakna barn,
magra så att revbenen avtecknades på deras späda bröst,
hjälpte svinen att rota i smutsen efter något ätbart. Hundarna
skällde och slogos om något överkommet benstycke. Mellan
soldaternas fötter sprungo kacklande höns, vilka vid lägligt
tillfälle uppfångades och vredos nacken av. Tjutet, larmet,
sången, skrålet, gigornas gnisslande, barnens gråt, männens
svordomar voro öronpinande, och det var med möda, de fem
ryttarna kunde föra ett lågmält samtal. Och över hela denna
orediga massa flammade eldarna från stadens ruiner, vilka
ännu brunno på andra dagen efter stormningen.
Tysta och allvarliga redo ryttarna landsvägen fram. Under
aderton långa år hade ligan och Wallensteins horder farit fram
på samma sätt, under samma grymheter och med samma
fanatiska hat mot allt vad lutherskt hette. Först hade krigslågan
flammat upp i Sydtyskland, i Böhmen. Så hade branden spritt
sig mot Norden, härjande, förtärande allt, till dess hela
Tyskland stod i lågor. En och annan gång hade väl de
protestantiske lyckats dämpa elden, lyckats vinna en framgång; men
ständigt hade de, blödande, slagna, sargade måst vika undan
för kejsarens och Wallensteins makt. Sannerligen det var en
dag för tidigt, som Gustav Adolf och svenskarna gripit
verket an!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
