Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - II. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
att förstärka fästningen genom att hopa stenar framför alla
hål och öppningar.
Mitt under brådskan och springandet fram och tillbaka i
ruinen hördes plötsligt en förfärlig duns, likt en dov explosion
ur jordens innandöme.
— Var det någon kruttunna, som sprang? frågade
Falkenberg.
— Nej, det var kapten Lars som damp. Han sjönk ned i
jorden. Vete håken vart han tog vägen, svarade Benranglet.
I detsamma hördes djupt under dem några underliga ljud
liksom från en fräsande katt i en tunna.
— Blitzdonner!... Sakrament! Och mörkt är det, så att
man icke ens kan se sin egen måge!
— Hur är det? ropade Falkenberg och lutade sig över en
svart öppning, varifrån ljudet kom.
— Jag har ramlat ned i avgrunden, general! Åtminstone
har jag hamnat i dess förstuga, ty här är mörkt som i en säck
och slipprigt och halt och fullt med ormar och ödlor, skrek
kapten Lars.
Nu angrep fienden för tredje gången. Falkenberg fick brått
att skynda till sin glugg.
— Tag säkert sikte, gossar! ropade han. Vi äro endast fyra
och för varje kula måste en karl stupa.
Även denna gång blev fienden ehuru med knapp nöd kastad
tillbaka utför höjden.
— General! General! hördes kapten Lars nerifrån
underjorden. Jag har upptäckt en gång här nere, och ser en
ljusstrimma och en öppning. Här kunna vi kanske komma undan.
Hevreka! Det går! Hoppa ned i källaren, och vi skynda till
våra hästar och rida bort.
General Falkenberg, Benranglet, Stjernstråhle och Hjelm
följde rådet och hoppade ned i hålet, den ena efter den andre,
sedan de först med en pistol i vardera handen avlossat en
dundrande salva, som gav fienden åtskilligt att tänka på.
I den gamla förfallna borgkällaren, som kanske för långt
förflutna tider sedan använts till fängelse för några stackars
syndare, var det svart som den mörkaste novembernatt. Ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
