Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
igen dem som svenskar. Och det skulle icke heller
äventyrsriddarna och kavaljererna på värdshuset gjort, om icke
Benranglet i sin uppbrusande häftighet sjungit ut med, att han
var en svensk ryttmästare i Gustav Adolfs armé. Jo, det var
också en figur att ha med sig på en hemlig expedition. Det
ordet hade redan kostat dem två goda män, som väl kunnat
behövas i Magdeburg, och nu kunde man icke ett ögonblick
vara säker för upptäckt. Och kanske bliva överrumplade och
tillfångatagna allesammans och kungen bli bedragen på det
uppdrag han givit dem! Falkenberg brummade ännu och
kastade då och då ett glåpord till sin vän, den långe, häftige
ryttmästaren.
Men nu var det icke långt kvar till Magdeburg. De hade
nyligen ridit förbi den lilla köpingen Lüderitz, så kommit till
denna flod, på vilken de icke visste namnet, och nu var det
väl knappast stort mer än fem mil till jungfrustaden vid Elbe.
Dagen därpå, om allt ginge väl, borde de vara framme. Och
i den goda förhoppningen insomnade de tre svenskarna lugnt.
Att hålla vakt ansågs onödigt, då dels ingen kunde igenkänna
dem som svenskar, dels platsen låg utom stråkvägen för de
kejserliges trupper. Och för övrigt voro de så uttröttade efter
dagens ansträngningar, att ingen av dem orkade hålla ögonen
öppna.
Solen stod redan högt på himmelen följande morgon, då
Benranglet vaknade vid ett prasslande. Han lyfte ena ögonlocket
men slöt det förskräckt åter. Har jag blivit tokig eller rider
mig maran! tänkte han. Så öppnade han försiktigt båda
ögonen på halvglänt. Potztausend! Synen försvann icke. Skulle
det rhenska vinet på värdshuset varit för starkt eller leva
bilderna från striden ännu så livligt i min hjärna?
Benranglet hade nog sinnesnärvaro att icke röra sig. Han
endast stirrade framför sig genom halvslutna ögonlock. Vad
det nu än månde vara, spöken mitt på ljusa dagen eller hemsk
verklighet, var det nog bäst att tills vidare låtsa som man vore
död eller sov. Oförmärkt lyckades han dock, samtidigt med
att han riktade blicken på general Falkenberg för att hejda
varje rörelse hos denne, peta honom i sidan, så att även han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
