Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
— Jag kan gå för mig själv. Kom mig icke för nära, då får
du en spark, så du flyger över borggården, röt Benranglet till
den närmaste soldaten.
De vågade icke röra svensken. Han såg fruktansvärd ut,
ännu som bunden, och de nöjde sig med att rikta pikarna mot
honom.
Lugn och stolt men med mörk uppsyn och förtvivlan i
hjärtat lät Benranglet sig nedföras till fängelsetornets djupaste hål.
Utför mörka, förvittrade trappor gick vägen. Ju längre ned
man kom, dess kyligare, unknare blev luften. En och annan
gång, då man passerade en glugg, en rämna i väggen, bröt
solskenet in och lyste för ett ögonblick upp den dystra gången.
Men strax efter voro skuggorna dunkla, så att knappt stenen
kunde skönjas, som man satte foten på.
Benranglet steg ned i underjorden trappa efter trappa,
bak-bunden men med rak hållning. Han ville icke visa någon
fruktan eller förtvivlan för dessa segerglada soldater. Stund efter
annan, då de tyckte att han icke marscherade fort nog, stucko
de honom i ryggen med sina pikar. Men han lät intet märka.
Han hörde icke deras glåpord, han kände icke deras styng, han
gick försjunken i sina tankar om flykt, och var gång, han såg
solskenet glindra fram, hälsade han det med ett vemodigt
leende.
Men för varje steg, han sjönk, mulnade hans blick. Huru
komma ut från detta hål? Huru bryta sig igenom dessa tjocka
murar av sten? Icke kunde han som Simson spränga pelare
och valv och vräka dem över sina fienders huvud. Och
ständigt vaktad, dag och natt, ätande, sovande, tänkande,
övervakad av sina fiender, som intet högre önskade än att få njuta
av hans grimaser under tortyrens plågor.
Och fängslad, slagen i tunga bojor, kanske fastsmidd vid
en vägg i ett underjordiskt hål, dit varken sol eller måne eller
stjärnornas skimmer trängde! Huru skulle han komma ut, bliva
fri, åter skåda himmelens blåa valv, åter känna doften
av-ängarnas blomster, åter tumla om i stridens vimmel, rusig av
fröjd över att känna kraften och modet sjuda i sina ådror?
Och ännu en gång efter lekens slut sitta vid en tavernares bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
