Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
sida. Då logo kvinnorna och kavaljererna mot mig, då
skummade det rhenska vinet i silverpokalerna, då doftade rosor, då
klingade sång, och då var man i ett fint och hederligt sällskap.
Jag minns den unga borgfrun den tiden. Sex barn hade hon,
men lika fager var hon ändå. Och när hon om kvällen knäppte
på sin luta! Du kommer ihåg, att hon kunde det. Du var
bara en smutsig väpnare den tiden, men du kanske ändå
erinrar dig det? Och när hon sjöng till sin luta och en och
annan av kavaljererna stämde in med sin brummande röst —
du minns »Jonte» med sin klangfulla stämma och »Salix» med
sin djupa bas — då var glans över livet, då rådde en förfinad
ton av skönhet och ädelhet i detta slott, som du aldrig når
upp till.
Och omärkligt lossade Benranglet foten ur stigbygeln och
gav hans välborenhet Gyllingkorn, riddare von dem Lügen, en
spark under hakan så att han trillade baklänges och det röda
vinet stänkte över hans feta, slätrakade ansikte med det lingula
håret och simpla uttrycket.
— Hjälp! Hjälp!... Väpnare! Soldater! skrek Gyllingkorn,
frustande, ursinnig av harm. Skall man då icke vara herre i
sitt eget hus!
— Det är icke ditt eget hus. Du är en parveny och en
inkräktare, ljöd Benranglets lugna svar.
— I tornet med skurken. I djupaste fängelsehålan. Där skall
han försmäkta, till dess hans trotsiga sinne blir kuvat. Och
sedan skall han brännas å båle, tjöt Gyllingkorn.
Och soldater och väpnare skyndade till. Då Benranglet såg
dem rycka an, hoppade han av hästen och stod där lugn som
en ädling bland en skränande pöbelhop.
Fyra soldater skyndade fram och grepo Benranglet. Med
bakbundna händer kunde han inte göra motstånd. Men då de
trodde sig ha fått ett fast tag i honom, svängde han sig
häftigt runt, så att soldaterna flögo åt sidan.
— Stympare! Kunnen I icke hålla fast den skurken? skrek
Gyllingkorn.
Och likt lystna hundar på en sårad älg sprungo soldaterna
fram och kastade sig över honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
