Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Då äntligen började man röra på sig. Valven genljödo av steg,
rop hördes; men ingen tog i låset för att komma med en dryck
vatten eller en bit mat till den hungrande. Svagt sorl av röster
och stampet av hästhovar nådde Benranglets öra.
— Jaså, man rider ut för att lufta på sig efter nattens
orgier. Nå, det kan nog behövas, tänker jag.
Och Benranglet lade sig åter med svidande måge och
brännhet gom på den ruttna halmbädden för att filosofera och
avvakta ett gynnsamt tillfälle till flykt. Han kände sig stel i
lemmarna efter natten, tillbringad i det fuktiga, kalla hålet.
— Det här duger icke. Jag blir sjuk i denna stinkande
grav!...
Han sprang upp igen och började i ursinnig fart gå fram
och tillbaka, spände remmen hårdare kring livet, slog med
armarna för att hålla sig varm, medan ögat brann i feber och
frossbrytningar skakade hans magra kropp.
Eftermiddagen svann, men ingen kom. Benranglet var nära
att förtvivla.
— Kanske ingen usling tittar till mig, förrän jag skall föras
upp att torteras. Men innan jag underkastar mig något
sådant till hämndlysten glädje för Gyllingkorn och hans kvinnor,
vill jag än en gång slå ett slag för mig själv och Sveriges ära.
En pamp och pistoler griper jag från närmaste soldat. I strid
vill jag dö, icke som en katt dränkt i en säck. Och det vore
väl märkvärdigt, om icke jag, innan mitt banesår når mig,
skall kunna knäcka åtskilliga av deras skallar. Och kanske
även finna vägen till monsieur Gyllingkorns hjärta.
Hela eftermiddagen gick Benranglet fram och tillbaka. Det
var så lågt i taket, att han knappast kunde gå rak. Gång på
gång höjde han sina armar i våldsam harm. Och ingenting att
göra! Ingenting att göra! Man förgås ju i detta usla hål!
Hellre kämpade jag ensam mot femtio av Pappenheims kroater
än jag går här sysslolös som en dåre i en cell. Då, i striden,
känner man att man lever. Då brusar blodet i ens ådror och
livsfröjden strålar om ens panna. Då är strid och brak, då är
rassel och dån, hästarna frusta, huggvärjorna vina, då mätas
krafterna, då spännas nerverna och ögat flammar i ljungeldens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
