Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
men fångad, bunden. Men nu ser jag icke ens den svagaste
skymt av himmelen. Men än en gång skall väl den blida sol
värma min panna. Än en gång skall jag väl i ära och glans
rida i spetsen för min fana. Då, ve er, I filistéer, I krämare
och hundar!.. .
Benranglet kastade sig åter ned på bädden och stirrade i
taket. Länge låg han så. Dagen svann och natten föll på. Det
blev svart i rummet. Ännu hörde han larmet från festen, som
oavbrutet pågick. Men ingen rörde vid låset. Ingen kom
varken med en brödkant eller en dryck vatten. Man hade
tydligen glömt honom eller ville glömma honom. Slutligen
somnade Benranglet.
Och natten gick och det blev åter morgon.
En blek strimma genom det lilla gallerfönstret tydde på att
solen åter höjde sig på himmelen. Det var tyst i hela slottet.
Festen var slut och stinn och rusig av vin snarkade monsieur
Gyllingkorn vid den skönaste kokottens sida. De värsta
dryckeskämparna bland riddarna hade ramlat under bordet och
intogo där de mest förunderliga ställningar, medan vinet, som
spillts ut, droppe för droppe sipprade ned över deras
rödflam-miga ansikten. Bägare, krus, pokaler och kannor lågo vräkta
och kastade om varandra på bänkar, bord och golv. Hattar
och baretter voro slängda i alla hörn. Och nere i gångar och
valv lågo vakter och soldater döddruckna kring ölstånkor och
tärningar.
Benranglet reste sig och gick fram till dörren. Tyst som i
den svartaste grav. Han vred på låset. Stängt! Nå, det visste
han förut. Han försökte spränga dörren genom att sätta sitt
knä mot den och hårt trycka. Omöjligt! Regler och järnband
höllo.
— Om jag blott kunde komma ut, skulle jag nog kunna
smyga mig förbi, mumlade Benranglet.
Men Benranglet kom icke ut. Förmiddagen gick och det
blev middag, vilket fången kunde märka därpå, att
solstrimman satte av en liten lysande fläck på det fuktiga murbruket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
