Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - V. Kapten Lars' strid med skinkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
ten Lars igen dörren med en smäll och sköt regeln för, så att
det sjöng i huset. Sedan pustade han ett tag och yttrade med
en djup suck:
— Men korven, den rök!...
Stjernstråhle flämtade och gned sig över hela kroppen.
Käppslängarna hade varit kraftiga. Han kände sig öm
överallt, och i pannan hade han en stor kula.
Även kapten Lars hade blivit betydligt ombultad. Men på
hans feta hölje tog det mindre, och han hade knappast något
men av striden.
Men den gode kaptenen höll på att förgås av törst.
— Det var då för innerligt väl, att vi ännu ha något kvar
av ölet, så man kan få sig en bägare att skölja ned
bond-dammet med! yttrade han. Eller hur, Stjernstråhle? En stånka
öl skall allt smaka gott nu.
Ja, det kunde icke Stjernstråhle förneka. Han var själv
betydligt törstig. Och med ett belåtet leende åsåg han, hur kapten
Lars drog tappen ur tunnan och låt det brungula
rostocker-ölet fradga i tennbägaren.
De båda hjältarna togo sig några duktiga klunkar och satte
sig sedan att fundera över sin belägenhet.
— Aj, skrek Stjernstråhle och for upp med en fart.
Bönderna ha slagit mig platt fördärvad. Då hade jag hällre
mottagit ett ärligt värjstyng än på detta sätt blivit kringklappad
av käppar. Jag kan ju varken sitta eller ligga.
— Stöd dig på armbågen och höften, så kanske du ligger
bra! uppmanade kapten Lars.
Stjernstråhle följde rådet och lyckades då utan för mycken
möda vila sig efter striden.
Dagen gick och det blev mörkt. Skymningen kom tidigt till
källarhålet, i vilket de båda svenskarna barrikaderat sig. Nu,
i slutet av november, gick solen ned vid femtiden på
eftermiddagen, men redan en god stund förut var det så svart i rummet,
att de knappast kunde urskilja varandra. Det var de värsta
timmarna under hela dygnet. Sovo gjorde de visserligen som
ett par mullvadar i vinteride, men icke kunde de falla i sömn
förrän mot åtta på kvällen. Tiden till dess fördrevs med prat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
