Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - V. Kapten Lars' strid med skinkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
eller drömmar. Varje natt red kapten Lars på drömmens
vingade häst till sin gård i Uppland och hälsade på sin kära
gumma och Anna-Lisa och lille-Lars. Och om morgnarna var han
nästan förvånad över att icke vakna i den breda fållbänken
innanför köket i sin stuga och höra mor snarka vid sin sida
utan i stället finna sig ligga utsträckt på kalla stengolvet i en
mörk källare.
Långsamt gingo dagarna, och kapten Lars var nog litet
orolig. Snart skulle ölet ta slut, och då hade man ju det rama intet
att leva på. Och försökte man slå sig ut, var största
sannolikhet för, att de skulle övermannas och tillfångatagas. Och
sedan: hängning i närmaste träd, eller kanske ännu värre:
råd-bråkning. Enda hoppet var att Falkenberg skulle sända hjälp.
Men tiden gick och ingen hördes av. Kanske han själv råkat i
klammeri och nöd?
På tredje dagen efter striden upptäckte kapten Lars, som
i alla vinklar och vrår snokade efter någonting ätbart, en
undangömd glugg i väggen. Han kikade in genom densamma,
men det var som att stoppa huvudet i en tjärtunna. Alldeles
svart. Men han kände därifrån en lukt, som påminde honom
om hans gummas torkade fårbogar. Torkad fårbog! Ellen
kanske hellre spicken skinka med spenat och ägg! Sablar och
hjältemod! Det vore en rätt som kunde anstå en tapper kapten
vid den berömda Gula brigaden! Och inte sådan här unken
källarluft.
Den sköna doften drog kapten Lars gång på gång till
gluggen. Men alltid var det lika svart. Så upptäckte han en dag
vid middagstid ett ljust skimmer från densamma. Han
skyndade dit, skådade in och höll på att av häpnad falla baklänges.
I långa rader under taket hängde de vackraste skinkor,
fårbogar, korvar, skogsfågel, harar. De främsta sågo så nära ut, att
man skulle kunna gripa dem med blotta handen. Kapten Lars
stack, inom sig skrikande av förtjusning, in armen genom
gluggen. Men... då försvann ljuset, och det blev mörkt som
i en sotad säck. Kapten Lars famlade och famlade, men fick
ingenting tag uti. Blitz Donnerhölles Pappenheimar och alla
dundergudar och småbabianer i all tid och evighet! svor kapten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
