Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - V. Kapten Lars' strid med skinkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Han väntade några ögonblick; så balanserade han värjan i
handen och gjorde efter alla konstens regler ett glänsande
kvartutfall, som skulle inhöstat honom bravorop i den styvaste
fäktarskola.
Men skinkan förblev lika lugnt hängande på sin krok.
Kapten Lars drog till med en rullad och försökte en ters.
Förgäves! Han anföll den från vänster, från höger, uppifrån,
nedifrån. Omöjligt! Skinkan hånskrattade åt honom och rörde sig
ej-
— Vid alla Valhalls över- och undergudar! Jag tror mina
armar äro för korta. Det är ju så man kan gråta blod.
Han stack värjan i skidan och torkade svetten ur pannan.
Så såg han plötsligt, att ljuset höll på att försvinna.
— Stjernstråhle! Stjernstråhle! Hugg skinkan, innan det blir
mörkt!...
Och Stjernstråhle drog sin pamp och gjorde ett mästerligt
utfall och... på spetsen av hans värja satt fienden.
Så snart skinkan försiktigt blivit indragen i rummet, drog
även kapten Lars sin pamp och klöv den med ett väldigt hugg
mitt itu. Och sedan satte de båda hjältarna tänderna i var sin
halva som två utsvultna vargar i ett får.
De åto på middagen, de åto hela eftermiddagen, och när
kvällen kom, funnos endast två avgnagda benknotor kvar.
Tiden gick, men nu kände sig de båda hjältarna
jämförelsevis belåtna. Varje morgon lyckades Stjernstråhle genom ett
skickligt utfall genom gluggen på sin goda pamp spetsa en och
annan matbit, en korv, en fårbog eller skinka. Och de voro
räddade från hungersdöden. Men nu hotade en annan olycka,
ölet minskades för varje dag och höll på att taga slut. Och
med sorg i hjärtat måste kapten Lars inskränka sin dagliga
ranson till endast sju stånkor, vilket vållade, att hans
kroppshydda återgick till normala proportioner. Men varje morgon,
då han kastade en blick ned genom hålet i fatet, höll han på
att svimma. Ännu några dagar, och man skulle få torka som
en kamel i öknen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
