Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - V. Kapten Lars' strid med skinkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
Lars och dansade runt, halvgalen av ilska och hunger. Han
drog till med fruktansvärda rullader så långa, så väl
avrundade, så fantastiska, rent av konstnärligt storartat formade,
att till och med Stjernstråhle, som dock var löjtnant och
förstod att uppskatta klangen och klämmen av en stilfull bravad,
bleknade.
Men hur än kaptenen svor och trängde sina korta, feta
armar genom gluggen, så att det brakade i axelvecken, någon
skinka fick han icke fatt i.
Vid en viss tid på dagen, då solen stod på sin höjd, kastade
den genom någon fönsterspringa in några bleka strålar i
vist-husboden som gränsade intill källaren. Men solen behövde icke
skrida många streck över himlavalvet, förrän ljuset drog bort,
och efter en kvart var det alldeles försvunnet.
Med svidande måge lade sig kapten Lars den aftonen till
vila på det kalla stengolvet. Men hade han någon gång i sitt
liv fattat ett fast beslut, så var det då, nämligen att passa på,
när ljuset kom följande middag, och på sin pamp hugga sig en
präktig skinka.
På morgonen tittade kapten Lars in i gluggen. Svart som
beck. Han tog sig en klunk öl, vilket något lugnade hans
upproriska måge. Så lurade han på ljuset som en indian på ett
blekansikte. Han hade rent av hallucinationer, den gode
kaptenen. Han såg skinkor överallt.
— Tycker du inte det börjar ljusna nu? Det förefaller mig,
som om jag såge skymten av en fårbog där till vänster.
Stjernstråhle tittade. Han började också bli intresserad av
fälttåget.
— I helsike, kapten! Än ligger dimman tjock över nejden.
Ännu kunna vi icke skrida till anfall.
Men slutligen kom ljusstrålen. Rytande av vällust drog
kaptenen sin pamp och stack in den genom gluggen. Med böjda
knän och vigt vaggande överkropp måttade han mot skinkan
och gjorde ett blixtsnabbt utfall. Men värjan skar tomma
luften.
— Sakrament! Jag ser inte riktigt. Jag tror det ännu är för
mörkt. Men du skall icke undkomma mig, din skurk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
