Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - V. Kapten Lars' strid med skinkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
— Bravo! utropade kapten Lars. Du är en hederspojke,
Hjelm! Du skall få min Anna-Lisa till hustru ... Men ...
det var ju sant! Borgarflickan ... Hm!
— Tyst! Någon kommer. I morgon samma tid!
Och Hjelm smet bort som en skugga.
Följande afton i skymningen syntes Hjelm åter vid gluggen.
— Allt är klart, viskade han. Edra hästar stå färdiga i
stallet. På förmiddagen var här åtskilliga bönder, men nu ha
de gått sin väg. Vakterna äro halvfulla och sitta och dricka
och spela i sorglös ro. Passa på och slå upp dörren i samma
ögonblick som ni hör mitt härskri i korridoren. Men dröj inte!
Då kanske jag blir nedhuggen, ensam mot övermakten.
— Vi skola hålla oss beredda med dragna pampar. Blås du
bara till anfall! svarade kapten Lars.
Hjelm försvann. Några sekunder efteråt hördes i gången ett
rungande rop: Leve Sverige! ögonblickligen drogs regeln från
dörren och kapten Lars jämte Stjernstråhle störtade ut.
Då vakterna förnummo ropet, skyndade de förvånade upp
från sina stånkor och tärningar. Men de hunno icke länge
fundera, förrän en av dem hade ett styng i skuldran så att han
segnade ned till marken. Som en man vände de sig då mot
den ensamme obekante. Men i samma nu ljöd ett
fruktansvärt tjut bakom dem. överrumplade, bestörta, visste de icke
vad de skulle tänka. I sin förvirring snurrade de runt och
sprungo om varandra som yra höns. Kapten Lars och
Stjernstråhle hade snart stuckit ned var sin motståndare och de två
övriga flydde utom sig av förfäran över det oförmodade
anfallet. Men Hjelm hann upp en av dem i slutet av gången och
gav honom ett nyp i ryggen. Med ett ömkligt jämmerrop föll
han till golvet.
Larmet, vapenrasslet, ropen väckte hela värdshusets
uppmärksamhet. Värden, som tillsammans med några vänner
under eftermiddagen druckit betydliga mängder rhenvin och öl,
kom nedrusande utför trappan med osäkra steg. Hjelm mötte
honom på halva vägen, satte krokben för honom och gav
honom en spark, så att han som ett kastat klot flög utför den
återstående delen av trappan. Han tjöt, gästerna tjöto, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
